Så skapar vi gangsterprinsessor och prinsar
Jag vet att varje människa ställs inför val och har möjlighet att välja rätt eller fel - men jag säger bestämt att en barn som får göra den resan som Sara gör i boken, ja då är det svårt eller nästintill omöjligt att välja rätt. Sannolikt känner man nog knappast att man har något val alls...
Nu har våra barn gått på sommarlov och förhoppningsvis lugna, vilsamma veckor väntar. Jag vet att det är svåra veckor för många barn som lever i trassliga familjer, ekonomiska svårigheter och olika problematiker som alkohol, droger, diagnoser... För dessa barn borde det finnas sommarfritids med frukost och lunch varje dag. Aktiviteter och närvaro av vuxna för att ge ett mervärde i sommaren - trygghet och kärlek.
För många andra barn är sommarlovet en befrielse, en chans att äntligen få komma bort från skolan och de andra eleverna. Att få slippa glåpord, knuffar, slag eller psykologisk utfrysning. Mobbning förekommer på alla skolor. Det är inte logiskt men det finns enligt vissa mönster och med skarpa ögon syns det oftast. Att Sverige är ett av de mest liberala samhällena i världen där vi slåss för alla människors lika rättigheter att vara exakt den som man är - av det syns det lite i skolan. Jo, självklart i läroplan och skolpolicys finns uppslagsverk om lika rättigheter, att behandla alla lika, att inte acceptera mobbing... ändå, ändå så är det så vanligt än i dag.
Jag anser att skolan har stora utmaningar att hantera. Å ena sidan måste undervisning och skolan som läroplats uppgraderas och individualiseras. Inget barn är det andra likt och vår allt för likformade skola slår undan fötterna på många barn, redan tidigt. Å andra sidan så måste arbetet mot mobbing prioriteras varje dag, överallt.
Vi upprörs över bilder från världen där barn far illa. Nu upprörs vi kanske mest av USA och hanteringen av migranter. Fasansfulla bilder, fullständigt oacceptabelt och avskyvärt. Skilja barn från sina föräldrar, slita isär familjer, behandla barn och vuxna som saker utan värde, hjärta och känslor. Det är vidrigt. Men detta händer här också - inte på samma sätt, inte utstuderat som metod men många, många barn i skolan behandlas lika illa men då av jämnåriga andra barn. Frysas ut från gruppen, isoleras, ta emot slag, ta emot hot, elaka ord, inte få vara med, tillbringa raster på toaletten av rädsla för våld, inte våga prata i klassrummet för rädsla för hån, smyga till och från skolan, försöka göra sig osynlig, oviktig och som om man inte finns. Ofta fortsätter det hemma, på Snapchat, Instagram, Facebook och säkert ett stort antal andra digitala nätverk som jag, som vuxen och mamma inte ens känner till.
I höst börjar nya barn i skolan och många kommer tillbaka. Kanske känns redan klumpen i magen hos många. Istället för att njuta av sommarlovet räknas det ner, 60 dagar kvar, 50 dagar kvar, 25, 10, 5... Förstå den ångesten och rädsla. Kanske blandad med ett naivt hopp om att det ska upphöra. Kanske inte längre jag? Men säkert någon annan?! Och de de som just ska börja, som Sara i boken - som går till skolan glad med känslan av att äntligen får jag gå till skolan. Men som efter redan första dagen inser att skolan blir ett helvete och jag måste göra allt för att klara mig. Ska sex- och sjuåringar behöva känna så? Nej, verkligen inte. Och det är vi vuxnas ansvar. Ansvaret kan aldrig läggas på barn - det är vi, vuxenvärlden som ska agera.
Det finns så många som är bättre på åtgärderna än vad jag är. Organisationer som Friends och BRIS borde få ta större plats och få mer resurser. Och varje skola med ett endaste rapporterat fall av mobbing borde få kraftfulla åtgärdsprogram tills mobbningen är borta. Varje barn som på något sätt utsetts måste få totalt stöd, förståelse och support. Ett mobbat barn får aldrig ifrågasättas utan ska stöttas och hjälpas villkorslöst Även om barn mest präglas under de första levnadsåren av sina vårdnadshavare så sätter skolåren djupa spår i oss alla för hur resten av våra liv ska bli.
Jag har ont i kroppen och hjärtat gråter när jag blundar och ser en liten rädd pojke eller flicka framför mig. Ett barn som kommer hem och frågar sin mamma: Vad betyder jävla horunge? Vad menas med jävla cp-barn? Eller ännu värre, barnet som kommer hem men inte frågar, som begraver det inom sig. Eller barnet som kommer hem utan skolväska för den har tagits, kanske kastats upp på något tak eller i en soptunna. Barnen som kommer hem med dolda blåmärken efter knuffar och slag. Eller de som kommer hem utan ett ord, helt nollställda efter psykisk mobbing som knappt kan förklaras eller förstås.
Boken Gangsterprinsessan berör mig djupt. På sidan 12 var jag redan nedstämd och sorgsen. Men boken behövs egentligen inte alls för att veta det vi alla vet. Mobbning finns. Vi säger alla att det är oacceptabelt men ändå finns det. Men på samma sätt som vi starkt reagerar på hur barn far illa runt om i världen måste vi göra samma här hemma. Det kan handla om ens egna barn, barn i ens närmaste krets eller något helt annat barn du möter på gatan med blicken i backen.
Den här sommaren borde handla om glass, bad, kompisars och familjemys - och bara det. Inte om lättnad att slippa skolan eller känna ångest för att komma tillbaka. Vad ska vi vuxna göra? Vad säger alla de som ber om politisk makt i höst? Vad säger rektorer och annan skolpersonal. Ska vi snacka om det här nu?!
Comments