Lev gräns- och ålderslöst
I dag frågade en klok ung kvinna vad hon behövde uppleva/göra/genomföra innan hon fyllde 30. Fanns det några magiska grejer som skulle vara för sent sen? Jo, det kan man lätt tro... att en viss ålder eliminerar möjligheterna och rätten till att göra det man känner för eftersom det kan anses olämpligt, uppfattas märkligt, tendera att sticka ut osv osv osv...
Jag säger nej till allt sånt. Gör vad du vill när du vill. Så länge du gör det med omtanke och respekt för dem du har dig närmast, den du lever med, dina eventuella barn, din älskade - så länge du behandlar dem väl, så lev ut dina drömmar!
För några år sedan trodde jag att jag hade gjort allt jag ville, att det räckte, att jag inte behövde lära känna fler människor, uppleva fler äventyr utan det som hände varje dag, och nästa och igen - det räckte. Jag var ganska trött på allt helt enkelt. När jag till slut vaknade upp ur den koman och villfarelsen och upptäckte hur mycket liv det finns och att varje dag är en gåva med obegränsade möjligheter - wow!
Nu igen har jag varit där - i det där träsket då inget känns roligt längre och där det liksom räcker. Men så bestämde jag mig åter igen för att ta tillvara på allt det jag har och kan få. Så jag har lärt mig dyka - jag som gammal astmatiker som trodde att det aldrig skulle funka någonsin dyker så ofta jag kan, så djupt jag får och helt oberoende av väder, temperatur och djup, jag tränar för marathon och triathlon - jag som har haft två diskbråck och har en rygg som gör skitont varenda dag och som dessutom gick i flera år utan att så mycket som ens tänka motion och nu springer/cyklar jag så ofta jag kan och vill, jag reser själv över världen - jag som inte ens trodde att jag kunde genomlida en helg ensam njuter nu av att upptäcka ensam och själva resan är också en grymt viktig del av upplevelsen där man får vara med sig själv i frid, jag går på hårdrockskonserter och njuter - jag som tyckte att hårdrockare var illaskränande knäppskallar som borde klippa sig och skaffa ett jobb och i dag njuter jag av musiken och älskar hur bas och trummor kryper in och skuttar runt i varenda cell i min kropp, jag öppnar upp mitt hjärta för att möta nya människor - jag som länge tänkte att det inte fanns rum för en endaste till...
Varje dag nu så påminner jag mig själv om att jag har ansvar för mitt liv. Och jag struntar ganska hårt i vad andra tänker eller anser om hur jag väljer att leva. Det viktigaste för mig är Lille O och jag skulle aldrig äventyra hans trygghet eller välbefinnande. Han ska gå i en bra skola, hans vänner är alltid välkomna här, vi läser tillsammans, gör utflykter tillsammans, reser tillsammans, myser tillsammans. När han är här så är han mitt fokus. Men utöver honom så behöver jag inte ta hänsyn för det viktigaste är att hitta lyckan och tillåta sig själv att vara i de situationer där man känner sig glad i hela kroppen.
Jag tänker inte vara en gammal 38-åring som snart fyller 39. Visst jag inser att min ålder innebär några begränsningar och jag börjar sakteliga komma till ro med att vissa saker som jag trodde skulle hände före jag var för gammal inte blir av. Men, utöver det så blir man aldrig äldre än den ålder man väljer att leva.
Jag är i erfarenhet och vishet en pigg 69-åring, i kroppen en kämpande, med viss smärta 29-åring, i själen en rebellisk och hungrig 19-åring men i hjärtat en ålderslös, kärleksfull romantiker. Ganska ok så tänker jag.
Jag säger nej till allt sånt. Gör vad du vill när du vill. Så länge du gör det med omtanke och respekt för dem du har dig närmast, den du lever med, dina eventuella barn, din älskade - så länge du behandlar dem väl, så lev ut dina drömmar!
För några år sedan trodde jag att jag hade gjort allt jag ville, att det räckte, att jag inte behövde lära känna fler människor, uppleva fler äventyr utan det som hände varje dag, och nästa och igen - det räckte. Jag var ganska trött på allt helt enkelt. När jag till slut vaknade upp ur den koman och villfarelsen och upptäckte hur mycket liv det finns och att varje dag är en gåva med obegränsade möjligheter - wow!
Nu igen har jag varit där - i det där träsket då inget känns roligt längre och där det liksom räcker. Men så bestämde jag mig åter igen för att ta tillvara på allt det jag har och kan få. Så jag har lärt mig dyka - jag som gammal astmatiker som trodde att det aldrig skulle funka någonsin dyker så ofta jag kan, så djupt jag får och helt oberoende av väder, temperatur och djup, jag tränar för marathon och triathlon - jag som har haft två diskbråck och har en rygg som gör skitont varenda dag och som dessutom gick i flera år utan att så mycket som ens tänka motion och nu springer/cyklar jag så ofta jag kan och vill, jag reser själv över världen - jag som inte ens trodde att jag kunde genomlida en helg ensam njuter nu av att upptäcka ensam och själva resan är också en grymt viktig del av upplevelsen där man får vara med sig själv i frid, jag går på hårdrockskonserter och njuter - jag som tyckte att hårdrockare var illaskränande knäppskallar som borde klippa sig och skaffa ett jobb och i dag njuter jag av musiken och älskar hur bas och trummor kryper in och skuttar runt i varenda cell i min kropp, jag öppnar upp mitt hjärta för att möta nya människor - jag som länge tänkte att det inte fanns rum för en endaste till...
Varje dag nu så påminner jag mig själv om att jag har ansvar för mitt liv. Och jag struntar ganska hårt i vad andra tänker eller anser om hur jag väljer att leva. Det viktigaste för mig är Lille O och jag skulle aldrig äventyra hans trygghet eller välbefinnande. Han ska gå i en bra skola, hans vänner är alltid välkomna här, vi läser tillsammans, gör utflykter tillsammans, reser tillsammans, myser tillsammans. När han är här så är han mitt fokus. Men utöver honom så behöver jag inte ta hänsyn för det viktigaste är att hitta lyckan och tillåta sig själv att vara i de situationer där man känner sig glad i hela kroppen.
Jag tänker inte vara en gammal 38-åring som snart fyller 39. Visst jag inser att min ålder innebär några begränsningar och jag börjar sakteliga komma till ro med att vissa saker som jag trodde skulle hände före jag var för gammal inte blir av. Men, utöver det så blir man aldrig äldre än den ålder man väljer att leva.
Jag är i erfarenhet och vishet en pigg 69-åring, i kroppen en kämpande, med viss smärta 29-åring, i själen en rebellisk och hungrig 19-åring men i hjärtat en ålderslös, kärleksfull romantiker. Ganska ok så tänker jag.
Comments