Galna dataspel
Just nu på Debatt, svt 1, en diskussion om dataspel och huruvida det är okej med alla våldsamma spel som mer eller mindre endast går ut på att ha ihjäl människor. Jag har svårt att förlika mig med att man skulle förbjuda en viss typ av spel, den typen av diskussion känns fel. Vad som istället borde diskuteras och analyseras på djupet är följande: Vad i hela fridens är det för sjuka människor som vill spela de här spelen? Varför vill man spela de här spelen? Vad får man ut av att spela de här spelen? Vad är det för känslor som får utlopp när man spelar de här spelen? Varför, varför, varför?
Jag har sett en film som heter Hostel och jag har sett en film som heter Saw - båda filmerna lämnade mig med en äcklig känsla i kroppen och jag gick i flera veckor efteråt och undrade varför jag hade sett de här filmerna? Och varför stängde jag inte av? Ärligt, så ångrade jag mig att jag tittat på dem... De filmerna gick också ut på att ha ihjäl folk på så vidriga sätt som möjligt. Fullständigt sjukt och helt onödigt.
Läs även andra bloggares åsikter om Debatt, TV, dataspel
Jag har sett en film som heter Hostel och jag har sett en film som heter Saw - båda filmerna lämnade mig med en äcklig känsla i kroppen och jag gick i flera veckor efteråt och undrade varför jag hade sett de här filmerna? Och varför stängde jag inte av? Ärligt, så ångrade jag mig att jag tittat på dem... De filmerna gick också ut på att ha ihjäl folk på så vidriga sätt som möjligt. Fullständigt sjukt och helt onödigt.
Läs även andra bloggares åsikter om Debatt, TV, dataspel
Comments
Jag är en av de där sjuka människorna ;)
Har också jobbat en hel del med ungdomar, i sammanhang där rollspel och dataspel varit i fokus en hel del.
Låt mig säga först: jag GILLAR bra underhållningsvåld. Med 'bra' menar jag den sorts våld i film och annan media som tillför något till historien. Personligen gillade jag varken Saw eller Hostel, däremot tyckte jag att våldet i Rädda Menige Ryan var helt otroligt väl skildrat och på sin plats - har sällan sett en krigsskildring som träffat så klockrent tidigare. Det var inte precis något jag satt och garvade åt... Det träffade som en slägga, och gav upphov till tankar.
...Som inte var 'jävlar vad coolt det vore att skjuta någon.'
Men min poäng har inget med var våld i underhållning är 'bra' eller 'dåligt'. Jag kan liksom du reagera på inslag i stil med de i Debatt ikväll. Jag kan hålla med om att Hostel tog upp rätt sjuka saker, och att den tyvärr gjorde det på ett väldigt klumpigt och dåligt sätt.
Men Hostel kommer inte att skapa några sjuka människor.
Saken är den, tror jag, att våld är en del av oss. Det finns där, även i den snällaste pacifist, och det finns där av en orsak. Vi strävar alla efter att vara civiliserade och goda mot våra medmänniskor, men våra liv innehåller också rädsla och frustration.
Våld i kultur finns där som en spegling av den sidan - för vi skapar aldrig något som inte finns inom oss. Tvärtom, tycker jag oftast att det känns som om vi drar monstren och våldet ur vårt undermedvetna för att sätta lampan på det och utforska det i säkra sammanhang, genom kulturen, för att säga oss själva något.
För barn, som inte tänker såhär analytiskt, kan det ju verka som om det här inte applicerar, och jag skulle definitivt inte sätta mina (hypotetiska) barn framför Hostel... Men inte för att jag tror att det skulle skada dem varaktigt.
Men... har du tänkt på hur fascinerade barn blir av Shark Week? Av lejon, tigrar, ormar eller dinosaurier?
Det verkar sitta i vår ryggmärg att VILJA se det skrämmande. Att dras till det vi är rädda för.
...Och vet du vad? Jag tror vi behöver det. Jag tror att det utvecklar oss, och att det ger oss en kanal där vi kan föreställa oss i sammanhang vi aldrig skulle vilja befinna oss i verkliga livet, så att vi kan förhålla oss till det, och till den våldsamma delen av oss själva.
Vad gäller våld i verkligheten, ser jag ingen koppling. Våld hänger ihop med frustration, fattigdom och rädsla. Människor som begår våldsbrott av det vidrigare, mer utstuderade sorten, gör det oftast av politiska skäl (de lydde bara order), eller på grund av störningar som ligger mycket djupare än TV-vanor. (Intressant att notera är att många seriemördare har en mycket överbeskyddad uppväxt bakom sig.)
Det kan bli för mycket av allt, men ärligt talat - smaken är olika, men att skylla skolmassakrer på dataspel känns lite som ett steg tillbaka till tiden när folk spelade hårdrocks-skivor baklänges på fullaste allvar. Moralpanik.