Vad tror vi egentligen?

"Om ni inte ägnar varje vaket ögonblick åt att radikalt omvärdera hur världen är beskaffad, om ni inte oavbrutet jobbar på att bryta ner den gamla världsordningens kadaver, då har det varit en bortkastad dag."   /Douglas Coupland: Girlfriend in a Coma För många människor är tron på Gud något som ger säkerhet, visdom och gemenskap. Att känna samhörighet med andra, att ha Gud gemensamt kan ge ro i det kaos som är nuet. Men för vissa är det tvärtom. Gud kan man inte ta på eller bevisa. Det enda sättet att skapa lugn i kaoset är det verkliga nuet. Det som går att peka på och säga att det finns och fungerar. Jag inte på Gud, men beundrar de människor som kan förlita sig på att allt inte är bevisbart, att man genom sin tro accepterar. Men tro är inte rationellt, det är inte logiskt och det är inte konkret. I filmen Tro, Hopp och Kärlek spelar Edward Norton katolsk präst. Han sammanfattar tron på ett intressant sätt. ”Vi människor har valt att förena oss och vi möts i vår församling för att stötta varandra, söka tröst och kärlek. Den gemenskapen kallar vi Gud.” Är Gud något som vi människor har uppfunnit eller har Gud skapat människan? För de som tror är svaret enkelt. Gud skapade människan till sin avbild. För mig som inte tror är svaret det motsatta. Vi har skapat Gud för att sätta namn på en gemenskap större än mänskligheten. Tro borde handla om kärlek, gemenskap, vänskap och samhörighet. Men i så många fall är det inte så. Vilka krig har inte handlat om religion? Hur ofta handlar inte terrorism och fanatism om religion? Att kriga i Guds namn, att döda i Guds namn är så vanligt att det borde skrämma vilken troende eller icke troende som helst. Hur kan man försvara ond bråd död med Gud? Då har ju allt det som Gud borde stå för raderats. Är religion en generationsfråga? Är det de äldre som hänger kvar vid sin tro på Gud? Det enkla svaret skulle vara, ja. Jag hörde att fler ungdomar tror på Britney Spears än på Gud och i Dagens Nyheter redovisades att fler ungdomar känner igen McDonalds-symbolen än korset. Men sen fick jag en uppgift som tyder på det motsatta. Allt fler ungdomar väljer att vara med i ett trossamfund. Världen accelererar och dagarna går allt fortare. Arbetet stjäl vår tid, vänner att träffa, familjen ska umgås. Den där tiden för oss själva finns inte. Samtidigt är villa, vovve, kanelbullar, skogspromenader och lugna hemmakvällar populärare än någonsin. Vi vill ha det skönt, vi vill ha det lugnt, tryggt, vi vill ha det som de hade det förr – när dagarna kändes längre och tiden räckte till. I allt detta finns det också plats för religion. I listan över saker som de äldre generationerna företog sig fanns kyrkobesöket på söndagen. Men det finns så mycket mer att tro på idag. Vissa tror på sig själva, andra tror på budskap i musiken, andra tror på sin favoritförfattare. Icke-globaliseringen är hjärtefrågan för många, medan allt fler tror på en värld utan gränser. Vi tror på marknaden och vi tror på kollektivet. Någon tror på ödet och andra tror inte alls. Gud har blivit en symbol bland många – men han/hon är bland de äldsta och lär hänga med länge än. Någon frågade mig om allt behöver bevisas. Jag svarade ja! Då ombeddes jag att förklara hur universum hänger samman och det kunde jag inte. Någonstans måste vi alla sätta gränsen för vad vi ska tro och inte tro. Jag kan inte tro på Gud, men jag kan acceptera att ingen människa kan bevisa hur vår planet hänger ihop i det stora och oändliga som är universum. Den som är troende accepterar att tro på jungfrufödsel, uppståndelse och den heliga Ande. Jag accepterar det, så länge som de troende faktiskt accepterar oss andra som inte tror.