Tankar om musik

Förstår mig inte på mig själv alla gånger. Jag kan vara hur glad som helst, nöjd med allt men ändå dras jag obönhörligen till musik med dyster ton...
På mina listor på bästa låtar någonsin finns det alltid med ett stort antal depplåtar och så en och annan glad variant. Why? Försöker fundera över detta - mina vänner brukar säga att det beror på att jag är en obotlig romantiker, vet inte om det stämmer. Kanske är det så att musik blir som vackrast när det är lite bitterljuvt?
Idag lyssnar jag på The way we were och det gör jag bara av den enkla anledningen att den är så vacker. För jag kan knappast påstå att jag är deppig, olycklig eller nostalgisk. Inte idag åtminstone...