Stark men trött
När en person skadar sig riktigt svårt och måste lära om kroppen att gå, lyfta, vrida, hålla... Så måste även en "utbränd" hjärna och kropp lära om. Och även om den aldrig kan bli densamma så kan den fungera igen. Men om någon trodde det var enkelt kan jag genast berätta att det är det inte - du kan inte bestämma över hjärnan att den ska fungera, att det ska kännas bra och enkelt. Om du försöker det så blir det tvärtom...
I ungefär ett år har jag velat skriva om det här - enda sen augusti förra året har jag velat det, först idag orkar jag börja. Det kommer att komma lite då och då. Jag ska försöka nysta ut detta och skälen är flera. Ett är väldigt personligt, jag måste själv förstå och acceptera och komma vidare och ni som känner mig vet att ett verktyg för mig är att skriva, undersöka och reda ut. Ett annat skäl jag har är alla ni - ni som då och då med olika tidsintervall hör av er och frågar hur det är. Ni anar inte hur svårt det är att svara - för å ena sidan skulle det vara enkelt att säga "allt är bra" men å andra sidan är det ju inte sant, och om allt är bra så kanske ni förväntar er samma person som förut. Och hon finns inte kvar... Ett tredje skäl och på vissa sätt det viktigaste: Jag har hört och hör så mycket från olika håll om vad utmattningssyndrom är och inte är. Många kloka personer har utryckt det så väl i olika sammanhang, men ovissheten är så stor liksom rädslan för många att prata om detta samt dumheten som ploppar ut hos många med orden "men det är väl bara att rycka upp sig, var inte så svag".
Kort sammanfattat kan jag säga så här: Försök köra en bil i 200 km/h i hundratals mil och aldrig stanna, inte ens för att tanka. Är det sjukt bra nedförsbacke så kommer det funka en stund och då luras du med att detta går finfint. Men sen börjar uppförsbackarna komma, snäva svängar och mötande trafik. Då sjutton i mig räcker inte farten du fått upp... Men kanske när bensinstoppet till sist kommer så upptäcker du en reservdunk bensin och så kan du köra igen. Motorn hackar, fyll på lite olja. Spolarvätskan slut men vem sjutton behöver se klart... Bravo... nu kom du en bit till men efter guppen, stoppen, svängarna och bensinstopp så kommer det att ta slut. Motorn har inget att jobba med och bilen stannar. Om du har tur stannar den bara, eller så har du kört så hårt med den att motorn är bränd (yes, jag vet inte mycket om bilmotorer men i tanken lät det som en bra beskrivning...)
jag körde på så här i 15-20 år och några gånger blev jag tillräckligt slut/utmattad för att stanna en stund, någon månad, några månader. Sen körde jag på igen. Nu, senast (eller sista gången som det bara måste vara...). Då gick det ännu fortare och trots att jag sista året blev konstant sjuk i över 40 graders feber, kroppen gick sönder med muskelbristningar, muskelinflammationer, kroniska smärtor så körde jag på. När min hjärtutredning inleddes hösten 2015 så körde jag på. Trots rejäla minnesluckor, hjärtsmärtor, ständig migrän, sömnbrist och ännu fler halsfluss så körde jag på. När allt blev svart och min läkare sa: Enough is enough så accepterade jag det en vecka eller två, sen försökte jag köra på igen.
Jag kommer återkomma till de här drivkrafterna - för jag är också stolt över dem. Stolt över allt jag lyckats åstadkomma i mitt liv. Vart jag kommit och upplevt. Men samtidigt rädd, rädd för hur starkt det kan vara och hur omöjligt det då är att lyssna inåt...
Min sjukdom har visat sig i massor med kroppsliga symptom och de är ju lättare att förklara. Det här med hjärtat är ett sådant. Jag går inte in på detaljer i detta just nu men låt mig säga så här: När du inser att det inte är som det borde vara för en frisk, aktiv, tränande, sund kvinna i min ålder - då får du tänka om och lära nytt. I mitt fall acceptera det nya och leva med det för det kan jag. För jag har haft tur ändå och mitt hjärta kommer fungera livet ut om jag bara stannar nu. Stannar och gör annorlunda...
Men hjärnan, den utmattade hjärnan. Jag ska längre fram gå mer in på vad det är som faktiskt händer i hjärnan - det orkar jag inte nu. Men om du hört talas om hjärntrötthet så är du något på spåren. När du ena dagen har kraft och energi att springa uppför berg och lyfta 15 kilo ankare från femton meters djup så kommer du nästa dag inte ens ha kraft att lämna soffan för att hämta ett glas vatten eller gå på toa. För hjärntrötthet stänger av allt annat - du slutar att fungera. Jag inser att det antagligen är kroppens försvarsmekanism för kör man på i dessa lägen så kommer det att ta stopp helt och hållet. Kroppen skyddar kroppen. Men tänk att det ska behöva gå så långt... Dagen då hjärnan har fått lite energi, då bokar du in vänner och aktiviteter, sätter igång planer för framtiden, startar företag och bokar resor. Sen, när hjärntröttheten är åter någon dag senare - då avbokar du och får dåligt samvete... Du mår dåligt för att du vill så mycket men det går inte. Någon har spikat fast dig under en våt yllefilt och du kan inte röra dig ur fläcken. Inte ens en hand är fri att skicka lite sms till människor du älskar, inte en minut är fri för att laga mat och gå på toan... Du tror att alla ogillar dig nu för att du inte orkar och kan - men även om du tänker så, så kan du inte göra något åt det. För om du försöker så snurrar skallen så du trillar omkull, hjärtat slår så hårt att det syns utanpå, fingrarna sticker, huvudvärken knäcker dig, kallsvetten kyler dig och ångesten förgör dig. Låter jag dramatisk? Ja, det kanske jag gör - men du vet kanske hur ont gör att bryta ett ben eller eller slå sig på tummen med hammare. Lika ont gör det när hjärnan är sjuk. Precis lika ont.
Så, detta är början på min berättelse, det får räcka för i dag. Jag är lite rädd för att skriva detta - för jag skriver spontant utan redigering - det blir oftast ärligast så... Och jag kommer posta på min blogg så får man läsa om man vill... Många av er vet delar, några allt men de flesta bara lite. Jag känner för att vara ärlig. Jag söker inte stöd och sympati för det får jag redan av de jag står närmast och jag är väldigt tacksam för det. Men jag vill förklara något - och inte bara för mina människor skull utan för alla er som kämpar. Och kanske är det någon som jag som ska berätta, borde berätta... För vet ni något om mig så vet ni detta: Jag är inte svag - jag är stark, jag är inte lat och bekväm - jag är arbetsam, envis och hjälpsam. Jag är inte dum - jag är smart, intelligent och helt enkelt ganska vass. Jag är inte ett offer, jag har mitt eget ansvar och jag tar det. Jag är inte en dålig vän - jag är bara sjuk och därför ofta frånvarande. Jag har inte gett upp - jag bara går en annan väg nu.
Jag är stark men jag är trött. Ja, exakt så, jag är stark men trött.
BILD från Instagramkonto för eartcenteredrebalancing
Comments