Mittemellan vänner
Okej
nu är det dags igen. Vad ska man egentligen göra när man står i mitten och har några av sina bästa vänner på varsin sida?
Här har vi ett kärlekspar i djup kris. De vet inte hur de ska få sitt förhållande att fungera och de försöker gång efter gång att lyckas.
Nu har de flyttat isär för en stund, en bor kvar hemma och den andre har flyttat till en kompis. Kanske kommer det att hjälpa dem och kanske inte.
Men hur länge ska man försöka att få ett förhållande att fungera? Var går smärtgränsen när man gjort varandra så illa att det olyckliga tar överhand från det lyckliga? Hur många minnen kan man bära med sig?
Och vad ska man göra med sina vänner runtomkring? Vännerna som känner båda och vill båda så väl... Jag står i mitten - på en sida står han ledsen och sårad. På andra sidan står hon också ledsen och förvirrad. Båda ringer mig, båda vill diskutera sitt förhållande och den andra parten. Båda vill veta vad man själv vet om vad den andra sagt och gjort. Om något går att göra annorlunda, bättre osv...
Ska man sätta någon sorts gräns för vad man kan göra för detta par? Ska man bara stötta den ena? Om ja, hur väljer man? Jag vill inte välja!
Vissa stunder vill jag säga åt dem: kom igen nu! Inse faktum - smärtgränsen är nådd. Lägg ner det här nu. Men andra stunder vill jag säga till dem att jag ser ju att de älskar varandra och borde vara ihop!
Kärleken är svår... och vänskap är svår och ändå vill man ha båda.
Men man måste ta hand om sina vänner:
Gå ofta till din vän, annars växer stigen igen!
nu är det dags igen. Vad ska man egentligen göra när man står i mitten och har några av sina bästa vänner på varsin sida?
Här har vi ett kärlekspar i djup kris. De vet inte hur de ska få sitt förhållande att fungera och de försöker gång efter gång att lyckas.
Nu har de flyttat isär för en stund, en bor kvar hemma och den andre har flyttat till en kompis. Kanske kommer det att hjälpa dem och kanske inte.
Men hur länge ska man försöka att få ett förhållande att fungera? Var går smärtgränsen när man gjort varandra så illa att det olyckliga tar överhand från det lyckliga? Hur många minnen kan man bära med sig?
Och vad ska man göra med sina vänner runtomkring? Vännerna som känner båda och vill båda så väl... Jag står i mitten - på en sida står han ledsen och sårad. På andra sidan står hon också ledsen och förvirrad. Båda ringer mig, båda vill diskutera sitt förhållande och den andra parten. Båda vill veta vad man själv vet om vad den andra sagt och gjort. Om något går att göra annorlunda, bättre osv...
Ska man sätta någon sorts gräns för vad man kan göra för detta par? Ska man bara stötta den ena? Om ja, hur väljer man? Jag vill inte välja!
Vissa stunder vill jag säga åt dem: kom igen nu! Inse faktum - smärtgränsen är nådd. Lägg ner det här nu. Men andra stunder vill jag säga till dem att jag ser ju att de älskar varandra och borde vara ihop!
Kärleken är svår... och vänskap är svår och ändå vill man ha båda.
Men man måste ta hand om sina vänner:
Gå ofta till din vän, annars växer stigen igen!
Comments